På fasta Åland fanns en relativt stor befolkning redan under vikingatiden (ca 800 – 1050 e.Kr.), vilket de närmare 400 gravfälten vittnar om. Det finns däremot inga spår av bosättning från den tiden i östra skärgården. Öarna befolkades troligen först under tidig medeltid i kölvattnet av den handel som började blomstra i Stockholm, Reval och Åbo.
Den första kända Lappobon träder fram i skriftliga källor från 1517. Han hette Vaste Persson och var bonde på gården Pellas. Vaste omtalas också i skatteböcker från 1530-talet tillsammans med fyra andra bönder i byn. Ön var karg och kal. Det lilla jordbruket måste därför kombineras med fiske, jakt och boskapsskötsel. Tillvaron förutsatte även handel – att man varje år sålde en del av överskottet för att kunna inhandla livsnödvändiga varor som salt, spannmål, hampa, malt, tyg och tjära. Det är därför som denne Vaste Persson dyker upp i handelsmannen Fickes bokföring 1517 i Reval, nuvarande Tallinn.
1935 gjorde en pojke i byn, ”Skräddars Birger”, ett märkligt fynd när han var i arbete i den del av Österåker (här ovanför) som hör till gården Arstu. Det var en ring som såg ut att vara gjord av mässing. Undersökningar visade senare att det är en fingerring i guld från romersk järnålder (0 – 400 e.Kr.). Havsnivån kan då ha varit närmare 8 m högre än idag och ringen hamnat i vattnet under en handelsfärd. ”Lapporingen” är ett av de märkligaste fynden på Åland från denna fjärran tid. I hela Skandinavien finns bara 26 motsvarande fingerringar från romersk järnålder och den vittnar om att människor har rört sig här långt före Vaste Perssons tid.
Vy över byn, sedd från söder. Foto: Väinö Solstrand (1907).
Fingerringen som hittades på Lappo är 22 mm i diameter och väger nästan 10 gram. Hur ringen hamnade på Lappo är ett mysterium. Foto: ÅM 52. Ålands museum.